Okej. Kanske föressten skulle börja med ett enkelt Hej. Detta lovet har nog varit bland de märkligaste loven på mycket länge. Det har gjort ont i exakt varenda liten del utav mig, allt har varit förlorat och jag har kröpit ihop i min älskade mammas famn, gråtit. Gråtit som ett litet, litet barn. Jag har tappat hoppet, dock inte allt. Försökt. Försökt lite till. Fått min svaga låga att blossa upp för ett tag igen. Blivit lycklig för de minsta saker som jag innan fnäst åt och sedan gått vidare. Saknat min ängel i himmlen. Behövt min ängel i himmlen. Älskat mina närmsta vänner till max. Insett att ett liv utan dem hade varit näst intill hopplöst. Insett att dem som slutar hoppas går förlorade. Fått stormen att vända och fick skymta solskenet. Skrattat, älskat. Blivit mer chockerad än någonsin då en vän som i mitt huvud var borta bankar på min dörr. Förlåtit så gott jag kunnat. Och nu? Försöker med allt att lita. Försöker se att det ska forsätta vara ljust. Skingrar mina tankar runt denne fantastiske man, Björn Afzelius. Tack, du räddar mig.